Deadlines och människor

Morgon på er!

Jag sitter med te vid köksbordet och ska strax sätta fart, möte i stan kl 9. Jag har väldigt mycket att göra just nu. Jag är mest produktiv då och gillar det, man måste bara komma ihåg att andas och se till att ha kul under tiden. Tiden flyger så fort när man har högt tempo, vill man inte se den bara försvinna utan notis så får man anstränga sig lite för att faktiskt uppleva den när den passerar. Inte drunkna i datum för deadlines.

Igår hade jag andra träningen med mina ponnytjejer, hoppning denna gång. Båda har talang och sitter på intressanta hästar så det blir kul att utveckla dem! Åter påminns man också om hur mycket som är psykologi. Hur viktigt det är att verkligen se. Vem är denna människan? Hur mår den och vad känner den inför detta? Ja är rätt tuff som tränare nä det gäller att försöka och fokusera. Men jag är väldigt noga med att eleverna är med på tåget, att de mår bra och är i balans- både fysiskt och mentalt. Idrottsprestationer hänger så oerhört mycket på psyket, och tillsammans med en häst som påverkas av allt man gör blir det ännu tydligare. Därför är det viktigt att kolla av, ställa frågor och ibland ta en skrittpaus och prata lite om hur eleven mår idag eller upplever en viss situation när man ser att något inte riktigt stämmer ”i hjärtat” den gången. Kör man bara på, då tror jag man förstör mer än man bygger upp.

Det är ett tips till alla föräldrar också. Men är rätt utelämnad som ryttare, framförallt om man vill mycket. Som ung kan det vara ännu svårare att hantera, jag minns så väl. Man kanske dessutom innan är lite svag av något som någon sagt i skolan, en mattelektion som inte gick bra eller en läxa man känner kommer bli svår. Eller helt enkelt att den där drömkillen som alla i skolan trånar efter inte ens ser en. Man känner sig ful och dålig och så kan man inte ens få ponnyn i form. Då får man ta det lite försiktigt som tränare eller förälder och inte gå på för hårt. Om en förälder gör det startar ofta andra världskriget när en sliten unge bara går i försvar mot allt som känns. Ibland när man blir fräst åt så kan man inte ta åt sig, utan fråga sig varför. Då kan man komma väldigt mycket längre. Faktiskt, inser jag när jag skriver det – precis som det är med hästar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s